Kollektivet

Kollektivet: det får ofta stå för något oformligt eller homogent. Det tror jag är helt fel, och ett sätt att
tänka som kommer från kontorens snarare än arbetets värld.
Kollektivet, det är vad som sker i gränslandet mellan uniformen och de mänskor som drar på sig den.
Å ena sidan strömlinjeformade arbetsbeskrivningar och regler, å andra sidan alla dessa bakgrunder,
drömmar, ärrbildningar som ska passas in. Kollektivet är en dragkamp.
När man börjar på järnvägen får man sin uniform: vinterbyxa, sommarbyxa, kavaj, kofta, skjorta,
slips, livrem, kjol, scarfs, keps, mössa, jacka och (om det är en bra uniform) windstopper. Alla ska se
mer eller mindre likadana ut. Det finns en praktisk nytta: Vi ska känna igen varandra, resenärer ska
känna igen oss.
Det finns säkert hos en och annan chef en ouppfylld dröm om att uniformen också är ett steg på
vägen mot det likformiga, en värld där ingen säger emot eller försover sig. Men uniformer kan inte
sudda ut individer, de ger i bästa (eller, som historien visat, sämsta) fall något att gömma sig bakom.
Omklädningsrummen har sin egen medeltidsvecka: man drar på sig tågmästarn, drar av sig
tågmästarn. Vrider ur tågförsening och idiotresenärer. Försöker behålla solkatter över vattnet när
tåget far förbi, eller tanten man hjälpt av i Gagnef.
En del följer reglementet till punkt och pricka. Sätter en stolthet i ren, strykt skjorta och vet vilket
datum man byter en färg på strumpbyxan mot en annan. Men kan ändå inte låta bli att lägga några
extra sekunder framför spegeln på att knyta scarfsen med en extra snits. Det är som med resten av
jobbet: avgångsproceduren bestäms av säkerhetsföreskrifter, men inom de ramarna (ibland kanske
något litet utanför dem) lär man sig känna igen en viss hallsbergares knyck, en uppsalabos
utstuderade nonchalans, hur nya arbetskamrater försöker göra gesten till sin egen.
En arbetskamrat tycker att kjolslängden är lite väl gammaldags, går lite väl långt under knäna. Syr
upp den till en längd hon tycker är snygg. Nån dum gruppchef säger åt henne att den är för kort. Hon
tittar stint på honom, drar ner kjolen så att den går ner under knäna och frågar: ska jag gå runt så
här eller, tror du folk vill se mina underkläder?
För den mindre nogräknade, kanske den som drömmer sig tillbaka till en tid när järnvägen handlade
om att transportera folk och gods, blir uniformen ibland ett slags arkeologiskt kollage. En gammal
namnbricka som säger TÅGBEFÄLHAVARE, en lokförare drar på sig sin gamla skinnjacka vare sig den
råkar ingå i den senaste kollektionen eller inte.
Variationer på ett tema, där samma gamla klädesplagg återspeglar något litet av de bråddjup,
märkliga öden och oåterkalleliga livsval som var och en har att brottas med. Björns bilder visar att vi
inte behöver göra det ensamma.
I tjänstekupén pratar vi om jobbet, räknar dagar till pension,
diskuterar en särskilt besvärlig resenär. Men också, kanske mest, om allt annat. Överliggningsrum
där det spökar. Sina resor till all världens operahus. Hur man köper högkvalitativ hästsperma från
kontinenten. Eller vad som har hänt med en försvunnen dotter.
Björn har fotograferat oss i många år nu. Han fångar den särskilda legering av det enskilda och
gemensamma som vi kallar arbetskamrat; kanske för att hans blick är arbetskamratens
Eric Bohman